I nedanstående text beskriver Ulf Gran teatern som företeelse, till en folder som utgavs i samband med starten av Länsteatern i Skaraborg. Det skrevs hösten 1988, men beskrivningen stämmer mycket bra fortfarande. 

 

Vad har man teater till?

Teaterns blomstringsperioder har i alla tider uppstått lokalt: ur förbindelsen mellan publik – i Aten, London, Paris, Venedig, Wien, Säffle – och skådespelare, som vet vem de spelar för, och ofta författare som skrivit för just den publiken och just de skådespelarna.
Denna i god mening lokala teater står i motsättning till den kommersiella teatern som levererar förströelse till en anonym publik.

Teater har en specifik möjlighet att ”sätta problem under debatt”, att tydliggöra förhållanden. Skillnaden mellan teater och andra medier är, att teatern verkar genom levande människor. För människor finns det ingenting so omedelbart fängslande som andra människor. De framställda problemen får på teatern kropp och liv genom mänskliga likar.

Genom någon form av identifikation eller igenkänning tar åskådarna aktivare ställning än  de kunnat göra genom en blott teoretisk framställning av problemen, eller genom film eller TV, där produkten är ”färdig”. Det är värt att framhålla, att teatern just ”visar upp och tydliggör” problem. För att lösa problem är teatern sällan det rätta mediet, bland annat därför att den aktiveringsmöjlighet teatern erbjuder beror just på att åskådaren får deltaga i en process; lösningen av problemet är bara resultatet av en process. Teater är således inte ”politisk” men visar upp processer, som kan ge åskådaren nytt berikat material för egna beslut, till exempel politiska.

All teater behandlar inte påtagliga problem, men all god teater är ändå ”problematiserande”. Dem framställer människliga förhållanden i situationer som förändrar sig och ger åskådaren tillfälle att pröva sin erfarenhet och sin syn på medmänniskor.

Teater kan gen en djup känsla av bekantskap med de framställda figurerna. De kan komma att ingå i åskådarens primära egna erfarenhet, som hans släkt och vänner.
Om en lokal teater appellerar till åskådarens eget liv och erfarenhet, uppstår en spegling av hans verklighet. Ordet ”spegling” räcker emellertid ej för att karaktärisera förhållandet. Teater ger inte bara en ”avbild” utan en koncentrerad verklighet. Många pjäser ger blick över hela livsförlopp.

Våra dagars ”kändiskult”, som ser ut som en samhällssjukdom, torde ha sin rot i människors behov av att vidga sin bekantskapskrets och av att kunna referera till ett antal symboler och representanter för egenskaper.
Teater tillfredställer på ett mindre löjligt sätt än kändiskulturen detta behov av ”ökat umgänge” och igenkännliga personer. En gestalt som Molières ”den inbillade sjuke” är en bekant som det går att referera till.
En lokal teaterensemble tillfredställer också på ett annat sätt behovet av vänner. Åskådaren möter inte bara rollen utan även den person som utför den. Första gången en åskådare ser en skådespelare utföra en roll, vet han inte var skärningspunkten är mellan roll och gestaltare, men då åskådaren sett skådespelaren i flera olika roller, kan det uppstå ett förtroende och en förtrolighet.

Skillnaden mellan barnteater och teater för vuxna ligger i ämnena och i presentationssättet. Inte i att teater för olika åldrar skulle ha olika ändamål. För både barn och vuxna gäller, att teater kan berika deras erfarenhet – ge en ny erfarenhet eller en ny belysning på gammal erfarenhet på ett lustbetonat sätt eller, med en omvänd formulering, ”underhålla” på ett berikande sätt. Liksom annan konst, till exempel en målning, är teater en form av koncentrat liv. Målningen upplever man i princip ensam, teater tillsammans med andra. Som en form av koncentrerat liv riktar sig teatern direkt till den enskildes livskänsla, men den situation vari detta sker är en situation av social gemenskap. Häri torde ligga en förklaring till att även dystra förhållanden och tragiska fakta på teatern kan behandlas så, att resultatet blir befriande istället för nedslående. Det utströmmar vitalitet från levande individer i en aktion på scenen.

Bortom sina speciella ämnen och syften har alla teaterföreställningar samma budskap: LEV!